Kalendarium

Det är mycket tankar som snurrar i mitt huvud nu. När kommer att landa vet jag inte.

Jag har nog inte förstått det än helt enkelt.

Det är mycket jag inte orkar numer. Och det beror på mitt jobb som näst intill har blivit en outhärdlig plats att vara på. Jobbar för det mesta tio timmar i sträck utan en ordentlig rast (som jag faktiskt har rätt till), en chef som verkar ha mist all empati och sympati och verkar inte göra annat än skälla och gnälla. Detta har gjort att jag tappat i vikt (inte bra när man redan är mager), knappt orkar något när jag väl kommer hem och har nästan ingen fritid. Förra veckan jobbade jag t.ex. måndag till söndag. Och chefen undrar varför jag blivit så passiv. Ringer när jag väl är ledig kan också hända. Gah!

Jag måste därifrån snarast. Det tycker till och med min mamma och då är det illa. Jag är faktiskt hellre arbetslös än att spendera en massa tid på ett jobb där man i princip bara får skit för allt.

Detta är något jag har velat skriva om länge, men har inte kommit till skott förrän nu.

I senaste Sofis Mode så kunde man få veta hur man går ned en klädstorlek innan nyår. Men jag som redan är smal och underviktig, vad ska jag göra? Hur kan jag gå upp en klädstorlek innan nyår? Går det utan att äta tills man spyr? Och spyr man så går man ju ändå inte upp något.

I denna värld så riktar sig det mesta mot hur man går ned i vikt. Men jag kan inte komma på någonstans där man tar upp det motsatta. “Ät mer” är det enda tips jag får om jag frågar. Äta vad? Ge mer konkreta tips liksom. Och säg för bövelen inte att jag ska dricka grädde. Venerna lär ju täppas till vid bara tanken.

Biggest loser går på TV. När kommer Biggest gainer? Ett program där för smala människor ska tävla om vem som går upp mest i vikt. Finns det ingenting för smalisar?

För övrigt är att fråga en underviktig om de har eller har haft anorexia bland det dummaste man kan fråga. Det är nämligen väldigt sårande. Det kan ha med gener att göra. Eller någon annan sjukdom som inte har med ätstörningar att göra.

Nej. Fram för fler viktuppgångstips och mindre klankande på naturligt smala och underviktiga. Vi finns. Är vi nöjda som vi är så låt oss vara det. Vill vi gå upp i vikt så hjälp oss och vifta inte bort det. Basta!

För en dryg vecka sedan firade jag och min prins sju månader tillsammans. Han valde att åka hem till mig efter jobb och väntade på mig där när jag kom hem. I köket hade han ställt en vacker blomma, en påse med ett vaniljhjärta i, en vit chokladkaka och i blomman fanns även ett kort. I detta kort fanns en kärleksförklaring som avslutades med några alldeles speciella ord.

“Jag älskar dig!”

Och eftersom jag känner detsamma för honom så blev jag alldeles lycklig. Efter kramar och kyssar myste vi i soffan med en varsin chokladpudding med vanilj han svängt ihop innan. Sen fick vi gå och sova.

Igår kväll efter jobbet åkte jag hem till honom. Han hade redan gått och lagt sig men lämnat lampan tänd i rummet intill sovalkoven så att jag kunde se. Innan jag släckte så tittade jag bara en stund på min lockige prins som låg där och andades så lugnt och kände mig alldeles varm i hjärtat. Sen släckte jag, kröp ned och intill och viskade i hans nacke.

“Jag älskar dig.”

Detta inlägg handlar om Olivia. En väninna till min mamma som jag aldrig fick träffa.

Min lilla mamma studerade engelska i USA en termin när hon gick ut gymnasiet. Hon fick bo hos sin morfars halvbror i Hampton, Virginia.  Där lärde hon känna Olivia som hon blev väldigt god vän med. Efter att mamma pluggat klart och åkt hem till Sverige så brevväxlade de.  Och året efter kom Olivia på besök till Sverige. Efter det så blev det inga fler besök men brevväxlingen fortsatte.

Tills den dagen Olivia blev mördad. Den 4 september 1981.

Jag kan inte tänka mig hur mamma reagerade när hon fick nyheterna. Det var hennes “uncle Henry” som skickad ett brev plus tidningsurklipp.

Jag har fått “lära känna” Olivia via de brev som hon skickade till mamma (som låtit mig ta hand om dem). Hon älskade mamma och mammas familj och sedan även pappa och blev så glad när de gifte sig och fick min storasyster. I ett brev skrev hon om att hon slutat dejta “den äldre mannen” och att det verkade vara hennes öde att vara ensam. I sista brevet nämnde hon en John som hon lärt känna. Det skrevs i februari 1981.

Sen vet jag inte om det kom fler brev eller om det gjorde det men har försvunnit någonstans. Runt julen 1981 kom det ett brev från hennes mamma som skrev att hon varit så lycklig de senaste året och att hon och John funnit varandra. Så det känns väldigt orättvist att hon miste livet på det sättet. Av en trolig inbrottstjuv som blev påkommen.

Jag har googlat på Olivias namn under åren men aldrig fått någon träff. För man har undrat om det hänt något under alla år trots att mördaren inte åkt fast. Men härom dagen försökte jag igen. Och till min glädje fick jag några träffar. På samma tidning som mamma fick med i brevet.

Läs här.

Måtte polisen ha hanterat de bevis och ledtrådar som redan finns väl och att tiden inte har förstört chanserna att hitta DNA (och att mördarens DNA redan finns i någon databas). Och att mördaren eller någon därute som vet vem som gjorde det träder fram. Moral kan ju ändras genom åren. Jag mailade skribenten och frågade om de kommit någon vart. Fick svaret att inga gripanden har gjorts än och att hon skulle göra en uppföljare om några veckor och att jag var välkommen att maila då.

Försöker verkligen inte att ha höga förhoppningar om en lösning men jag vill verkligen att rättvisa skipas. För Olivia, hennes bror, föräldrar, min mamma och andra vänner som undrat och hoppats i 28½ år.

Egentligen hade jag velat skriva detta inlägg på Alla hjärtans dag, men under helgen mådde varken jag eller pojken min så bra så jag får posta det idag istället. På fyramånadersdagen. Men söndagen var fin den också och innehöll tulpaner, kort, choklad och god mat.

 Några dagar efter att vi blev ett par i höstas så skrev jag en kort version om hur det gick till och att jag skulle skriva den längre när jag landat. Nu tycker jag att jag har landat tillräckligt mycket för att kunna skriva. Så detta är min version om vägen till den finaste jag vet.

Det var i juni 2009 och jag hade varit singel i nästan fem år. Fem år är en rätt lång tid och kort sagt så kändes det inte roligt längre. Tidigare hade jag testat en dejtingsajt men under den perioden gav jag upp. Nu kände jag för att testa den på nytt. Dels för att den är helt gratis och dels för att ”jag prövar och ser..”

Jag skrev några rader om mig själv och lite senare lade jag även upp ett foto på mig själv. Dagarna gick och det kom några mail från killar. Somliga skrev bara ”hej hur mår du”, andra hade inte åldern inne och några mailade man med i några dagar för att sedan rinna ut i sanden.

Men så 27 juni så låg det ett mail i inkorgen med rubriken ”Intressant”. Han skrev att han hade liknande intressen som mig själv (som TV-spel) och så ”Är det lika varmt i förort som här hemma i förort, dvs för varmt? :p” (jag väljer att inte avslöja vilka förorter det gäller). Avsändaren såg söt ut så jag svarade. Mycket smart gjort inser jag nu.

Ett mail blev två, två blev ännu fler och till sist övergick vi till msn. Till sist fick jag hans mobilnummer och ett maraton av sms:ande inleddes. Jag började gilla den här killen mer och mer.

Han hade semester och en av de dagarna fick jag ett sms när jag nyss kommit till mitt jobb och fick frågan om han fick hälsa på. ”Hjälp!” hann jag tänka men svarade att han var välkommen. Sen följde en lite nervös (för min egen del) timme innan han kom. Men väl där så kände jag mig lugn. Det var dock mycket att göra så det blev en kort visit.

Under denna period skulle jag även flytta till en större lägenhet och det bestämdes att han skulle bli min första middagsgäst. Jag bjöd på falukorv med stuvade makaroner och sen på hallon/blåbärskaka med glass till efterrätt. Det var mycket trevligt och gott. Men mer hände inte just då.

Sista dagen innan jag skulle tillbaka till jobbet efter semestern kom vi överens om att jag skulle komma hem till honom och äta överbliven tårta. Sagt och gjort. Jag åkte dit. Vi åt tårta, spelade olika spel på hans Xbox och såg på TV. Han hade inte världens mest bekväma soffa så efter lite bök och stök från mig så fick han lägga armen om mig.

Och sen kom den. Ja, kyssen alltså. Och oj vad den kändes. Den kändes så mycket att jag valde att stanna kvar och sova där.

Sedan följde några jobbiga veckor då han åkte på semester till det stora landet i väst. Jobbigt för att man inte visste hur det skulle bli när han kom hem igen. Men han kom hem med små presenter i bagaget.

Därefter sågs vi så gott som varje helg. Och halv ett på natten den 18 oktober var vi överens. Vi är ett par. Han gav mig sockerdricka i magen.

Och det gör han fortfarande.

Och som bonus i detta så gick min syster med på samma sajt och träffade en pojke hon också. Men det är deras historia.

Det är min och pojkens tremånadersdag idag.

Så detta är till dig, även om andra eventuella läsare också kan se.

Det finns massor med anledningar varför jag tycker om dig. Så jag vill skriva ned det.
Du känner säkert till en del sedan tidigare.

För det första.. Ingenstans eller någonstans känner jag mig så trygg när jag är med och i närheten av dig.
När du kramar, håller mig i handen eller runt ryggen.

Det andra hör ihop lite med den första. Beröringen. Du är så generös med sådant. En kram här, en puss där. Och man
får till och med vara i närheten av dig även om man är snuvig och dan.

För att du gillar att umgås med dina föräldrar. För jag gillar ju att umgås med mina.

För att du får mig att testa nya saker. Mest spel visserligen, men ändå.

Ibland kan jag inte sätta fingret på vad det är som gör att jag tycker om dig..

Men det gör jag helt klart. Bara så att du vet. ❤

Det finns en lag som jag skulle vilja införa här i landet. Eller snarare ett förbud för kunder eller en rättighet för mig och alla kassörer och kassörskor därute.

Nämligen ett förbud mot att slicka på fingarna innan man börjar bläddra bland sedlar eller att förvara sedlar innanför sina kläder direkt mot huden!! Eller ge oss i kassan rätten att vägra ta emot dem.

Varför? Ja, för att det helt enkelt är jätteäckligt att behöva ta emot en sedel som är antingen blöt av saliv eller svett. Needless to say så kryllar sedlarna redan av bakterier och virus. Gör dem inte värre än de redan är.

Detta skriver jag för att jag fick en sedel idag som ett spån till brud hade innanför sin bh. Uäck!