Jobbar i helgen så jag måste sova. Trist.

Är nu i vecka 23 och det är en del tankar som far runt. När ska man gå på mammaledigt (ska börja ta itu med det imorgon)? När ska man skaffa grejer som säng m.m.? Vagn har vi dock redan ordnat. Där kör vi vintage och lånar alt. hyr en vagn från sent 70-tal/tidigt 80-tal. Men allt annat liksom. Många verkar tycka att man ska vänta in i det sista eftersom man aldrig vet hur det kan gå. Men är det verkligen så himla lyckat att knata runt på t.ex. IKEA höggravid och ungen kan poppa när som helst? Nja..

Lite kläder har jag dock handlat. Två bodys, ett set med girafftema och en pyjamas. Näst på tur blir att hitta en vettig overall eftersom bebis kan dyka upp när det är svinkallt ute.

Den 15:e juni var vi och vaccinerade oss för hepatit a+b inför Kroatienresan. Morgonen efter åkte jag till jobbet och på bussen började jag att må illa. Och så kände jag hela förmiddagen och var tvungen att gå och kräkas. Sms:ade sambon och undrade om han också fått biverkningar av sprutan. Det hade han inte. Dock tyckte han att jag skulle testa om jag är gravid. Min kollega tyckte likadant. Själv trodde jag inte riktigt på det men knatade i alla fall in på apoteket på hemvägen och köpte ett. Väl hemma bevattnade jag stickan enligt anvisningar, tryckte på locket eller vad det kallas, lade den på handfatet och började tvätta händerna.

Kastade ett hastigt öga på stickan och såg något jag inte sett innan. Nämligen två streck. Blev alldeles lycklig och rädd på samma gång (tänkte på vaccinet dagen innan). Ringde sambon som satt i arbetsbilen och talade om att vi skulle bli föräldrar. Dagen efter köpte jag ett test med veckoindikator. Den visade att jag varit gravid i fem veckor eller mer. På måndagen ringde jag till MVC och fick en tid. När vi väl fick komma dit visade det sig att barnmorskan var en väldigt rar dam. Fick även välja sjukhus för ultraljudet och där jag hoppas på att få föda.

Sen åkte vi iväg till Kroatien i en vecka som var mysig trots att jag var rätt nojig. Ville absolut inte att det skulle hända något när jag var många mil hemifrån. Vill såklart inte att det händer något hemma heller, men särskilt inte långt borta.

Medan vi var borta fick vi en kallelse till ultraljud. Först den 22:a september, och sen den 23:e. Och i fredags morse var det dags. Sambon och jag tog bilen till det stora sjukhuset. Var så nervös. Tusen tankar genom huvudet. “Tänk om bebisen inte lever. Tänk om den lever men inte mår bra. Tänk om det är fler än en. Tänk om det är en.. en.. elefant eller nåt.” Kom in och fick dra ned byxorna en bit och lägga mig på britsen. Barnmorskan (även denna ett guldkorn) kletade gel på magen och sa att om hon är tyst länge är det för att hon är koncentrerad och inte för att något är fel.

Nästan på en gång ser jag ett litet hjärta slå och ett enormt ok lyfts från axlarna. Den lever! BM mäter och berättar vad hon ser och allting ser bra ut. Det lilla hjärtat sparkar även lite. Än har jag inte känt av något så jag hoppas det kommer kännbara sparkar snart. Tre foton fick vi köpa hem och jag kan än inte se mig mätt på dem. Tänk att det är VÅR bebis. BM satte beräknat datum till den 18:e februari.

Vi har avslöjat det lite pö om pö för omgivningen. I fredags breakade jag dock nyheten på facebook så nu vet väl de flesta.

Och den här bloggen har fått en helt ny kategori.

Vi kom hem från Kroatien för en månad sedan. Det var fint väder hela veckan fram tills åskvädret och ösregnet när vi väntade på transfern till flygplatsen i Split. På vägen till Split blev flighten en timme försenad och likadant på tillbakavägen. Hotellet var okej även om den fick två strömavbrott under vår vistelse. Den sista gjorde att vi missade 40 minuter av vår internettid som vi köpt och receptionisten ville/kunde inte ge oss pengarna tillbaka för förlorad tid eller ge oss extra.

Men trots det så var det en fin semester. Nästan varje dag shoppade vi på Tommy’s Supermarket, solade och badade i poolen eller i adriatiska havet där jag plockade lite sten åt min sten – och bergintresserade moder. Maten var god och billig och likaså souvenirerna i butikerna som trängdes längs stranspromenaden.

Den allra viktigaste dagen var den 18:e juli. Vi gick och bokade bord på restaurang Jéz och på kvällen klädde vi upp oss lite, gick dit och beställde mat och medan vi väntade passade vi på att förlova oss. Kärlek så det skriker om det.

Men jag är ändå supernervös. För det första är det första gången jag reser utomlands utan föräldrar (kanske på tiden när man är 27). För det har ju alltid varit dem som tagit hand om allt. Nu reser jag visserligen inte själv, men ändå. Är supernervös inför flygningen. Och sen när man väl landat. Hur hittar man transfern då?

Men det ska nog gå bra det här.

Någon som vill hänga med?

Jag har nog inte förstått det än helt enkelt.

Dessvärre har det gått mindre bra andra veckan. Jag har dock inte gått ned någonting utan stått still på samma vikt. Inte vad jag önskar men gissar på att det har med jobbet att göra. Där rör jag mig konstant och har ingen ordentlig matrast. Försöker jag äta blir jag avbruten en sisådär sjuttielva gånger.. Eller inte sjuttielva, men kanske femton. Kunderna skiter ju i att man vill äta i fred liksom.

För ett tag sedan gick älskligen på en hälsoträff anordnad av en kollega till honom. Dennes sambo har samma problem som jag, nämligen att gå upp i vikt. Det var meningen att jag också skulle med men var på tok för trött efter jobbet. Nåväl, folket som anordnade hälsoträffen är distributörer för Herbal Life och de erbjöd sig att komma hem till oss och prata.

Sagt och gjort, coach H gjorde entré i vårat vardagsrum förförra lördagen och pratade om vad vi önskade. Älskligen att gå ned lite och jag upp. Fast inte lite utan rätt mycket. Så vi valde att göra en beställning på diverse produkter. Medan vi väntade på att den skulle anlända gick jag på en ny hälsoträff då jag ville kroppscannas.

Resultatet? Well.. Jag vägde drygt 41 kilo och min metaboliska ålder var 12 år. Inte det mest ultimata. Där fick vi även pröva diverse shakessmaker och bars.

I söndags åkte vi hem till coach H för att hämta våra grejer. Älsklingen ska ersätta vissa måltider med en shake medan jag ska använda dem som mellanmål. På måndagen drack jag första shaken som först smakade lite pulveraktigt, men det har tagit sig.

På onsdagen började jag redan känna att något var på gång. Vi hade mätt oss och vägt oss söndag kväll och jag plockade fram måttbandet för att se efter. Och minsann. Midja och höft hade ökat två cm och låren tre! Och häromkvällen visade vågen ca 1,4 kilo mer.

Så när mina Herbal Life-produkter tagit slut blir det garanterat till att köpa mer.