Nu vågar jag äntligen blogga om saken.
Den 15:e juni var vi och vaccinerade oss för hepatit a+b inför Kroatienresan. Morgonen efter åkte jag till jobbet och på bussen började jag att må illa. Och så kände jag hela förmiddagen och var tvungen att gå och kräkas. Sms:ade sambon och undrade om han också fått biverkningar av sprutan. Det hade han inte. Dock tyckte han att jag skulle testa om jag är gravid. Min kollega tyckte likadant. Själv trodde jag inte riktigt på det men knatade i alla fall in på apoteket på hemvägen och köpte ett. Väl hemma bevattnade jag stickan enligt anvisningar, tryckte på locket eller vad det kallas, lade den på handfatet och började tvätta händerna.
Kastade ett hastigt öga på stickan och såg något jag inte sett innan. Nämligen två streck. Blev alldeles lycklig och rädd på samma gång (tänkte på vaccinet dagen innan). Ringde sambon som satt i arbetsbilen och talade om att vi skulle bli föräldrar. Dagen efter köpte jag ett test med veckoindikator. Den visade att jag varit gravid i fem veckor eller mer. På måndagen ringde jag till MVC och fick en tid. När vi väl fick komma dit visade det sig att barnmorskan var en väldigt rar dam. Fick även välja sjukhus för ultraljudet och där jag hoppas på att få föda.
Sen åkte vi iväg till Kroatien i en vecka som var mysig trots att jag var rätt nojig. Ville absolut inte att det skulle hända något när jag var många mil hemifrån. Vill såklart inte att det händer något hemma heller, men särskilt inte långt borta.
Medan vi var borta fick vi en kallelse till ultraljud. Först den 22:a september, och sen den 23:e. Och i fredags morse var det dags. Sambon och jag tog bilen till det stora sjukhuset. Var så nervös. Tusen tankar genom huvudet. “Tänk om bebisen inte lever. Tänk om den lever men inte mår bra. Tänk om det är fler än en. Tänk om det är en.. en.. elefant eller nåt.” Kom in och fick dra ned byxorna en bit och lägga mig på britsen. Barnmorskan (även denna ett guldkorn) kletade gel på magen och sa att om hon är tyst länge är det för att hon är koncentrerad och inte för att något är fel.
Nästan på en gång ser jag ett litet hjärta slå och ett enormt ok lyfts från axlarna. Den lever! BM mäter och berättar vad hon ser och allting ser bra ut. Det lilla hjärtat sparkar även lite. Än har jag inte känt av något så jag hoppas det kommer kännbara sparkar snart. Tre foton fick vi köpa hem och jag kan än inte se mig mätt på dem. Tänk att det är VÅR bebis. BM satte beräknat datum till den 18:e februari.
Vi har avslöjat det lite pö om pö för omgivningen. I fredags breakade jag dock nyheten på facebook så nu vet väl de flesta.
Och den här bloggen har fått en helt ny kategori.
