Den 7:e februari förändrades våra liv för alltid. Det var dagen då vår lillprins valde att komma till världen.
Kvällen innan satt jag på msn och pratade med min syster och hade bestämt mig för att i morgon ska jag minsann gå och klippa mig och sen åka till jobbet en sista gång. Bebisen var ju inte beräknad förrän helgen därpå. Vid läggdags sa sambon på skämt att han hoppas att den kommer i morgon. Han skulle jobba utomhus i kylan i åtta timmar och att ens sambo ska föda barn är ju en himla bra ursäkt till att inte komma.
Tidigt på morgonen vaknade jag och kände att det var läge för ett toabesök. Väl där noterade jag att det var rätt blött i underkläderna och att det kom blod när jag torkade mig. Trodde att vattnet hade gått och väckte sambon och fick fram “jag tror det är dags”. Vi letade fram numret till förlossningen och blev ombedda att komma in för kontroll. Fick snabbt klä på oss och slänga ned det sista i bb-väskan. I bilen började det göra ont.
Väl där fick jag sitta i väntrummet medan sambon parkerade bilen. Till sist fick jag komma in i samma rum jag hamnade i när vi var där i december. Blev kopplad till ctg och sen kunde barnmorskan konstatera att jag var öppen fyra cm! Vattnet var dock kvar. Bad om en spypåse då jag kände mig lite illamående. Säker för att jag började bli nervös. Satt och spydde när två barnmorskor kom för att hämta oss till förlossningsrummet. I korridoren började jag upprepa “epidural”. Fick dock börja med att pröva lustgas. Det funkade till en början men till sist mådde jag bara illa av den. Till sist kom narkosläkaren för att sätta in slangen. Det var inte helt problemfritt då mina titanstavar var i vägen. Jag hörde honom säga något om ett sista försök innan han måste ge upp och tänker “NEJ! Vad ska jag göra då?!” (annat smärtstillande fanns liksom inte på kartan) och precis då lyckas han och jag kan andas ut.
Sen kan vi inte göra mer än att vänta. Det kommer en ny barnmorska samt en student som får vara med vid undersökningnarna. Hon är övertygad om att bebisen kommer att komma under dagen.
Jag har inte haft någon större koll på klockan men till sist är jag öppen tio cm. Det bestäms att jag får försöka sitta upp och gå runt lite i rummet för att vattnet ska gå. Men det vill sig inte alls och till sist får hon ta hål på hinnorna. Vattnet forsar ut och det ser bra ut. Även bebisens hjärtljud har varit bra hela tiden.
Sambon har under denna tid fått en saccosäck att ligga och vila på och det har druckits en del saft. Nu väntar vi bara på att krystvärkarna ska komma igång. Får även värkstimulerande dropp. Och när det väl är dags att börja krysta så börjar det i mitt tycke det riktigt jobbiga. Det kändes som om man skulle spränga tarmarna. Sambo, bm och bm-student står och hejar på och tycker jag är jätteduktig men jag vill helst av allt bara gå hem. Eller kanske dö. Det kändes som om jag inte kom någonstans. Vid ett tillfälle fick jag ha dragkamp med bm med ett lakan. Sen under krystandet skulle jag ha hakan nedåt vilket jag inte tyckte var bekvämt. Spydde gjorde jag också. Två gånger och då fick bebis en skjuts framåt så de skämtade om att det var en ny metod.
I en timme försökte vi få ut huvudet. Till sist bestämde bm att det behövdes ett klipp. Så efter bedövning så klippte hon och jag krystade. Och då sa det bara “spluff” och så kom han ut 20:49. Jag kollade nästan på en gång vad det blev. Jag såg att han hade öppna ögon och att han rörde på sig, men han skrek inte. Sambon fick klippa navelsträngen och sen fick han följa med till ett annat rum där lillen fick syrgas.
Samtidigt skulle moderkakan ut. Och när den väl kom saknades det en del. Eller? De stod en stund och pratade och undersökte och nämnde att jag kanske måste iväg på operation. Under tiden kommer sambon tillbaka och jag får äntligen min lille pojke på bröstet där han får ligga i en timme och bekanta sig med sina föräldrar. Till sist måste jag släppa honom för att åka iväg och sys och undersöka om det verkligen finns något kvar av moderkakan. Eller har den kommit ut helt nu. Sonen tjuter missnöjt när han lyfts bort och jag får hjärtsnörp. Men han får ju vara med sin pappa och det är ju skönt.
Väl på operationen får jag en del nålar i händerna samt bli pepprad med en massa EDA. All känsel i benen och höfterna försvinner. Rätt otäck känsla att inte kunna röra sig. Sys i ca. 45 minuter och det konstateras att moderkakan är helt ute. Får sedan ligga på uppvaket i fyra timmar för kontroll och vänta på att känseln ska återkomma. Får dricka en del äppeljuice och vatten då jag känner mig rätt uttorkad. Efter en evighet får jag äntligen komma till bb där mina pojkar väntar.
Nu blev det ett långt inlägg minsann. Själva bb-vistelsen får jag ta en annan dag.
